”Flow är ett tillstånd av fullkomlig koncentration och närvaro. Tidskänslan försvinner, dubbelheten försvinner (vår vana att både agera och granska oss själva upphör) och vi förnimmer en stark lyckokänsla. Flow uppstår när vi ställs inför en viktig utmaning och när vår förmåga att klara av uppgiften är helt i nivå med uppgiftens krav. Är det för lätt blir man apatisk och uttråkade är det för svårt blir vi frustrerade och får ont i magen.”

                                                                                                                                                                            Leif Löwegren, SO-rummet

 

Jag har upplevt flow eller flyt på svenska. Det är ett angenämt tillstånd där saker faller tillrätta av sig själv, närmast automatiskt. Framförallt på det mentala planet kan jag uppleva flow då skapandet går enkelt och smidigt. Tillståndet infinner sig efter en tid av möda då det äntligen lossnar. Då går allt med lätthet.

Psykisk sjukdom har för mig varit motsatsen till flow. Det kan liknas vid en repig LP-skiva som hackar och irriterar. Ingenting går lätt eller smidigt och man får anstränga sig över sin förmåga för att få saker att fungera. Automatiken i vardagen är borta och tiden är ur led där minuterna känns som timmar.

Synkronicitet som först myntades av Carl Gustav Jung är ”upplevelsen av två eller flera händelser som saknar synbart orsakssamband, eller som osannolikt kan förekomma tillsammans av en slump, ändå upplevs som förekommande tillsammans på ett meningsfullt sätt”. Här kan det vara fråga om två personer som inte har träffats på många år, men som båda har velat hitta varandra och återuppta kontakten, och som av en händelse hamnar de båda på den där bussen i en främmande stad dit de har anlänt med varsitt tåg. (Wikipedia)

Jag tror på synkronicitet. Jag tror att det som är meningen att hända också kommer att hända. Vi kan slappna av. Vi behöver inte forcera för att något speciellt ska hända. Händer det inte så var det inte meningen och då händer något annat som kanske är mycket bättre. Ibland tänker jag att denna syn gör mig passiv men min erfarenhet av livet är att jag ofta ansträngt mig mycket för saker som inte lett mig dit jag avsett. Lugnet och sinnesfriden jag får av att tro på en högre mening får mig att slappna av och ta lättare på livet. Jag är således en fatalist som tror att jag kan påverka mitt liv.