Fixeringar är inte av godo. När vi är fixerade vi något (problem) så låser det sig ofta. Ofta kan vi bara se saken på ett sätt och ju mer vi anstränger oss desto mer blockeras vi från att hitta lösningar. Det vi behöver är ofta att släppa det krampaktiga taget en stund och göra/tänka på annat. Problemlösning försiggår ofta på ett undermedvetet plan när vi distanserar oss. Efter ett tag kan vi försöka närma oss problemet på ett annat sätt, gärna ett mera sakligt sätt. När jag har fått vettig distans så verkar också problemet mer hanterligt.

Så har det varit med viktminskning för mig. Jag har varit helt fixerad vid mat och vad jag får äta och hur ofta. Och då är det mycket svårt att gå ner i vikt. Jag har stått stilla på samma vikt i ett par år nu.

Nu har jag ställt undan vågen. Jag har bestämt mig för att jag skiter i vad vågen visar. Jag har även lyckats distansera mig lite från problemet (övervikt). Jag försöker att ta det mera med ro. Jag håller ju inte precis på att störta i ett flygplan.

Att ha distans till saker och ting är hälsosamt. Vi blir så mycket mer klartänkta och öppna för lösningar på lite avstånd. Vi kan se helheten istället för att fixera oss vid detaljer. För jag kan grotta ner mig i detaljer om jag inte ser upp. Då behöver jag en paus.

Min analytiska förmåga är helt beroende av att jag kan distansera mig från frågeställningen och att lugna ner känslorna så att jag får tankero.