Jag läste termen feministisk depression på facebook och kände mig genast drabbad. Att det ska vara så svårt att omsätta feministiska kunskaper in real life. Vi är många kvinnor som är missnöjda med oss själva och våra kroppar. De flesta av oss vill bli älskade och gillade av andra skäl än hur vi ser ut. Ändå upplever jag att utseendet är superviktigt för de flesta kvinnor.
Vi pratar om vårt utseende; om vår vikt, om våra rynkor, om våra bröst och höfter, om våra celluliter etcetera. Om du vill såra en kvinna är det väldigt effektivt att kalla henne ful eller tjock. På det området är vi känsliga.
Jag är en kvinna av min tid. Jag är föremål för budskap hur jag ska vara som kvinna. Reklam, media och hälsostress påverkar mig. Jag märker att jag får fler fördelar när jag är attraktiv och jag hyser samma fördomar mot det som är mindre skönt som andra människor.
Är det insidan som räknas? Själv är jag estet och uppskattar det som är vackert även på utsidan. Men jag gillar det naturliga och fasar inför estetiska operationer. Det är inte lätt att vara feminist alla gånger. Jag skulle önska att jag brydde mig mindre om hur andra skattar mig. Ändå har jag blivit mer avslappnad nu när jag är 50 år än när jag var yngre.
Vi gör andra kvinnor en tjänst när vi slutar att klaga på vikt och gäddhäng. Och när vi slutar kommentera andra kvinnors utseende. Då slutar vi sprida budskapen att vi är imperfekta. Det finns faktiskt ingen mall hur vi ska se ut. Och att ha idealet att man ska se ut som 20 när man är 50 är ju inte vettigt. Själv tycker jag livserfarenhet och livsklokhet är vackert och det hittar jag sällan i ett 20-årigt ansikte.
Så feministisk depression är för mig en term som till exempel beskriver sorgen att ytan har så stor betydelse. Att vi definieras efter hur vi ser ut och inte som de vi är.