Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll
Astrid Lindgren
Jag är feminist och har varit så i många år. Att vara feminist är för mig tudelat.
Som politiskt aktiv i Feministiskt Initiativ vill jag arbeta med att förändra strukturer. Det finns många felaktigheter och fördomar inbyggda i samhällsmaskineriet som jag vill vara med och rätta till. Detta är politikernas uppgift.
Som privatperson vill jag arbeta med mig själv för att göra mig av med förlegade attityder och personliga fördomar.
Jag har erfarenhet av att vara en psykiskt funktionshindrad feminist. Det var inte lätt kan jag tala om. På den tiden hade rädslan ett starkt grepp om mig och jag vågade varken ta ton eller plats. Känslor av underlägsenhet dominerade min vardag och jag blev marginaliserad i samhället och stigmatiserad av psykiatrin. Jag upplevde att jag fick lära mig veta hut och hålla käften. Känslan att räknas bort gjorde kopiöst ont. Smärtan var så gigantisk att jag fylldes av ett stort hat mot alla som jag upplevde förtryckte mig. Jag var dock helt maktlös.
Att vara stark och ha makt innebär ett stort ansvar. För man måste också se till de maktlösas rättigheter. De kan nämligen inte tillvarata sina rättigheter för egen maskin. Det är så med utanförskap och maktlöshet. Man blir inte lyssnad på.
Efter att jag har känt mig utsatt för diskriminering blir det naturligt för mig att sympatisera med andra grupper som är utsatta för fördomar och förtryck. Utanförskapets smärta gör ont för alla. Det finns absolut ingen anledning att spela ut olika grupper mot varandra eller leta efter vilken grupp det är mest synd om.
Jag bär med mig mina erfarenheter av utanförskap nu när jag fortsätter med det feministiska arbetet.