Det finns en term som kallas fattigdomsfällan. Det är när man sitter fast i en situation och inte har råd att förändra den; det kostar för mycket och man har inte pengarna.
Så har det varit länge för mig. Jag har haft en anställning med låg inkomst och inte haft råd att säga upp mig. Vi som säger upp oss på egen begäran blir avstängda från A-kassan i 45 dagar och det har jag inte råd med. Jag är inte heller berättigad till socialbidrag.
Så jag har suttit fast i en anställning för länge. Jag inser att personer med bra ekonomi klarar av en karens på 45 dagar. Då drar jag slutsatsen att människor med bra ekonomi åtnjuter en större frihet än jag. De är fria att säga upp sig från ett jobb som de inte vill ha.
Nu sade jag upp mig ändå och sitter i fällan. Kanske måste jag ta ett dyrt lån för att klara ekonomin. För jag får inget lån i min bank med min låga inkomst. Det är ytterligare en fälla jag sitter i. Jag tvingas betala dyra räntor för mina lån trots att jag amorterar som jag ska. Personer med bra ekonomi däremot får banklån till anständiga räntor.
Jag ser inte rättvisan i det hela. Bara konsekvensen att vi med låg inkomst drabbas hårdare och är mindre fria att förfoga över våra liv.
Det är för jävligt och jag skräder inte mina ord här! Jag förstår inte varför vi inte sätter människors lycka och välmående i första rummet? Ingen ska vara tvungen att jobba med något de inte trivs med. Basta! Samhället ska stötta och hjälpa alla, inte bara de som har råd, till ett värdigt och meningsfullt liv!