Jag har varit nedtryckt i skorna så länge. En massa år. Det har känts som att jag är fastnaglad i sorg och depression. Jag har undrat så vad det ska till för att jag ska lätta.

Och så lättar det äntligen. Jag känner igen mig själv från min ungdomstid, före depression och evig sorg. Och det betyder allt för mig. ALLT!

Jag har längtat efter min gamla livlighet och efter att slippa må dåligt. Jag är klokare idag än vad jag var förr men mognad behöver inte betyda att man är trist. Jag har undrat om det är möjligt att vara både vild och mogen. Ja, det tror jag att man kan vara faktiskt. Vem vill egentligen bli mogen om det betyder att livet ska bli urtrist?

Jag har mycket att ta igen. Jag vill leva fullt ut och ha roligt. Och denna gång ska jag inte lägga vikt vid andras åsikter. Jag tänker inte göra om samma misstag igen.