Jag har tillbringat en vecka tillsammans med nära och kära. Jag har inte varit ensam en minut.

Och så kommer jag hem till min lägenhet och smärtan bränner i bröstet. Jag förstår min smärta bättre nu.

Jag är egentligen en extrovert person. På grund av sjukdom har jag blivit isolerad. Jag har inte heller orkat med socialt umgänge som förr och har behövt dra mig undan människor.

Men så har jag successivt tillfrisknat från den psykiska ohälsan och har mycket mer behållning av umgänge nu. Jag vill inte sitta ensam och sysslolös längre! Jag vill arbeta, lära känna nya människor och njuta av folkvimmel. Jag vill ha kul!

Det var jättesvårt när jag blev sjuk. Jag hade varit ute och rört på mig så mycket och alltid haft folk omkring mig. Och så hamnade jag i ett vakuum plötsligt. Det går inte att beskriva min psykiska smärta på annat sätt än att det var outhärdligt. Mitt lidande var gränslöst.

Nu kan jag vara ensam. Jag gör konstruktiva saker även om jag är ensam, arbetslös och pank. Men jag är inte en introvert person och jag njuter av det sociala. Min sömn börjar äntligen rätta till sig och det kopplar jag samman med att det sociala fungerar bättre. Vänskap har alltid varit viktigt.

De som lärde känna mig när jag var sjuk har faktiskt inte en aning om vem jag är. Det vet bara människor som kände mig före jag blev sjuk.