Jag har lagt ett pussel med många, många tusentals bitar. Jag började pussla på 90-talet när jag insjuknade för första gången och har pusslat varje dag sedan dess. Det har varit rörigt och kaotiskt och uppgiften har varit övermäktig. För varje bit eller insikt på plats har jag kommit närmare mitt mål att få pusslet klart eller att återfå hälsan. Nu ser man bilden på pusslet tydligt även om jag ännu inte är klar med det.

En annan bild jag har är det av ett ohjälpligt tilltrasslat garnnystan som jag måste reda upp. Nystanet är fullt av knutar och härvor och det går mycket sakta framåt. Jag har längtat till dagen då jag kan sticka en tröja av garnet. Kanske närmar jag mig den dagen.

Jag ville inte lägga pusslet eller reda i nystanet. Jag hade inget val. Det var väl mitt öde eller som min far säger: Det stod skrivet i den stora boken. Detta var vad jag skulle gå igenom.

En tredje bild jag har är den av en sjö där vattnet aldrig riktigt fryser så att jag kan gå över sjön. Den brister och jag faller i och har svårt att komma upp. Framtiden finns på andra sidan sjön men jag lyckas inte ta mig dit. Nu börjar jag äntligen närma mig stranden på anda sidan.