Från kylan in i värmen
Jag kom att tänka på det nu
Kanske för att det är så tyst
Du som minns
Du som vet
Från kylan in i värmen av Lars Winnerbäck
Min blogg handlar uteslutande om mig själv och mina personliga erfarenheter. Jag talar inte om andra även om jag hoppas att jag ska kunna sätta ord på upplevelser och känslor som andra i kris kan ha nytta av.
För mig har det varit av största vikt att bevara relationerna till anhöriga och vänner från tiden före jag insjuknade. Det har verkligen inte alltid varit lätt. Alla inblandade har tagit stryk av min kris och vissa relationer har tidvis varit rent giftiga. Alla har nog känt sig som förlorare i vår relation. Det har emellertid visat sig att vissa lojalitetsband har varit otroligt starka. Vår kärlek till varandra har klarat svåra påfrestningar.
Min familj och mina vänner har hjälpt mig att bevara en fot i den vanliga världen så att jag inte slukats av den psykiatriska vårdapparaten. Detta har gjort det möjligt att återvända till min vanliga värld. De har vidare hjälpt mig att minnas mig själv och uppmuntrat allt som är friskt hos mig. Utan dem vet jag inte var jag skulle vara idag.
Jag har hållit på att reparera mina relationer i många år. Jag försöker visa omsorg, uppskattning och tacksamhet för de som stått vid min sida genom krisen. Jag försöker också vara en god anhörig och vän. Det är ju inte bara jag som råkar i kris.
Jag tror att det som regel är värdefullt att bevara kontakten med sina nära även när det är skitjobbigt. Det är oerhört svårt att skaffa sig nära och sunda relationer när man är i kris och gräset är faktiskt inte grönare någon annanstans. Om man separerar fysiskt från människor som bryr sig så riskerar man att bli väldigt isolerad och stigmatiserad. Men min kris har naturligtvis inte varit utan separationer. Jag har lämnat och lämnats och det har gjort ont.
I mitt nästa inlägg ska jag berätta hur jag har gjort för att separera mentalt istället för fysiskt.