Jag hade ett stort ego före mitt sjukdomsutbrott. Jag hade gjort en klassresa och tyckte det var väldigt märkvärdigt. När jag fick arbete på Juridicum i Lund blåste jag upp mig själv och tyckte jag var viktig. Jag var uppe i det blå och saknade markkontakt.
Ballongen sprack på våren 1996 och jag upplevde att jag hamnade på botten i samhället. Det var ett fall som heter duga. Jag ramlade bokstavligen på mitt ego.
Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?
Matteus 16:26
Jag vaknade upp till en annan verklighet. Min värsta mardröm hade blivit sann. Rädslan att bli avslöjad som en bluff hade besannats. Mitt ego fick ett mycket svårt slag och det gjorde djävulskt ont. Den sårade stoltheten och skammen var outhärdlig. Det sved att visa upp mig i mitt sjuka tillstånd.
Under åren som följde fick jag vänja mig vid att bli behandlad på ett helt annat sätt än vad jag var van vid, ett sämre sätt. Jag blev behandlad som mindre vetande och det tillsammans med mitt funktionshinder och mina ständiga frustrationer nötte sakta ner mitt ego.
Och där på botten föddes sakta nya tankar. Jag fick syn på vem jag egentligen var och jag tänkte: Jag finns även om jag inte syns eller hörs. Jag blir varken dummare eller smartare beroende på vad andra anser om mig. Jag är inte mindre värd även om det känns så och jag blir behandlad som om jag var det.
Där på botten fick jag fatt på mitt äkta värde som människa, ett värde befriat från ego. Mina framgångar eller misslyckanden i livet definierade mig inte längre.
Jag har definierat mitt värde på fel sätt. Jag ville bli någon med status, för att få respekt. Jurist lät som en god idé. Mitt verkliga värde fann jag när livet gick i kras. Att vara framgångsrik kan kännas tomt. Kanske undrar man varför människor gillar en. På botten däremot finns bara människor kvar i ditt liv som verkligen bryr sig om dig. Det kan du vara helt säker på.