And I wonder if you know
How it really feels
To be left outside alone
When it´s cold out here
Well maybe you should know
Just how it feels
To be left outside alone
To be left outside alone
Left outside alone av Anastacia
De flesta reagerar kraftigt när barn mobbas. Diskriminering bland barn upprör mer än när vuxna diskrimineras. Men det gör också ont i en vuxen att bli lämnad utanför.
Jag vistades nio månader på ett behandlingshem för psykossjuka. Personalen, som har psykiatrisk utbildning, vårdade en brokig samling patienter. Efter avslutad behandling flyttade jag till en egen lägenhet. Det var stor skillnad från att ha folk omkring mig dygnet runt. Jag var sjukskriven, arbetslös och väldigt ensam. Det var svårt. När jag gick ut på stan och mötte personal från behandlingshemmet låtsades de att de inte såg mig. Trots att jag försökte hälsa tittade de bort. Jag har aldrig i hela mitt liv vistats på ett ställe nio månader och umgåtts med folk dagligen utan att de sedan hälsat på mig när vi mötts ute. Jag tycker det är märkligt. Jag förstår inte alls hur de tänker. Kanske tänker de att de gör vad de vill på sin fritid. Men om psykiatrisk personal verkligen vill hjälpa oss och höja vår självkänsla så spolierar de hela det arbetet genom att behandla oss som mindervärdiga medborgare på sin fria tid.
Det finns en mycket hög mur mellan personal och patient. Det har förvånat mig att det är så genomgående. Jag vet inte om de lär sig detta förhållningssätt på sin utbildning. Jag undrar vad de egentligen lär sig för något. Om inte psykiatrisk personal kan behandla oss som de värdefulla människor vi är, vem kan då det?
När jag var superkänslig och fylld av inre smärta kunde det förstöra flera dagar för mig att någon tittade bort och undvek mig. Jag blev helt sänkt och mycket mycket ledsen. Fattar inte psykpersonalen det? De som har insyn i våra liv.
Jag säger inte att psykiatrisk personal ska se sitt arbete som ett kall. Men varför ska inte dessa visa vanlig hövlighet och anständighet mot sina kunder? Jag efterlyser större servicekänsla bland psykpersonalen. De försvarar sig ofta med att patienter inte vill hälsa på stan men jag vet att jag har varit mycket tydlig med att jag vill hälsa.
Jag vill också säga att min manliga kontaktperson från behandlingshemmet alltid har stannat och växlat några ord med mig när vi mötts. Det finns några andra också som har visat vanligt hyfs.