Under ytan
Är vi alla små
Under ytan
Kan en god själ förgås
Under Ytan av Uno Svenningsson
Distans är mitt favoritord. När jag var psykiskt sjuk saknade jag distans till det mesta. Jag kände inget avstånd till andra och jag var väldigt sårbar. Närhet blev ogörligt eftersom närhet faktiskt kräver ett visst mått av distans. Eftersom det kändes som om andra kom under huden på mig så blev det svårt att ha fungerande relationer. Att vara överkänslig och lättkränkt gör kontakten med andra svårt. Jag klarade inte längre att förhålla mig till andra. När relationer bara gör ont är det lätt att dra sig undan och isolera sig.
Jag kan bäst beskriva det såhär: I psykosen exploderade jag och flög ut och fastnade i allt och alla. Efteråt saknade jag sunda gränser och kunde inte skilja på dig och mig. Jag flöt omkring i samhället utan de filter som friska människor har och genom vilka vi absorberar världen. Jag var oskyddad och kunde inte freda mig utan kände mig invaderad. Ett exempel är att jag tog precis allting personligt. Om någon berättade en händelse för mig om något som någon annan hade gjort trodde jag att det var ett förtäckt budskap till mig som egentligen handlade om något som jag själv hade gjort.
I psykotiskt tillstånd invaderades jag av främmande tankar och bilder. Det var en oerhörd chock för mig som alltid hade litat till mitt förnuft. Jag hade varit en krass intellektuell före min första psykos utan minsta tillstymmelse till magiskt tänkande.
Jag förstod på ett plan att jag måste skilja mig från andra människor och dra tillbaka det som var mitt. Uttrycket att samla sig fick en ny innebörd. Jag saknade den självdistans som jag haft fram till psykosutbrottet. Det var helt omöjligt att skratta åt mig själv. Jag blev gravallvarlig och deprimerad. Det är hälsosamt att ha distans. Det betyder inte att man inte bryr sig utan snarare att man bryr sig om rätt saker. Mentalt friska människor har distans även om inte alla tänker på det. Det är helt enkelt något självklart.
När det självklara slutar att vara självklart blir vi väldigt förvirrade. Jag låg på min säng och såg ett oerhört tilltrasslat garnnystan flyta ovanför mig. Jag förstod att jag skulle behöva trassla upp detta nystan för att ta mig upp till ytan. Det var omöjligt men jag såg inget annat sätt.
Jag har mediterat mycket kring distans. Sakta har jag kunnat skilja på mig och få ett sunt avstånd till andra. Mitt reflekterande kring distans och oändliga promenader ändrade successivt mina känslor. Men än idag behöver jag dra mig tillbaka och vara ensam efter att jag har umgåtts intensivt med folk. Jag har ett mycket stort behov av egentid.