Ibland behöver vi pysa ut besvikelser och frustration. Då är man välsignad om man har någon tillåtande vän eller släkting som orkar lyssna utan att komma med pekpinnar.

Jag orkar inte alltid vara stoisk. Mitt tålamod tryter emellanåt och ibland är det alltför jobbigt att vara positivt sinnad.

Vi är många som tror att vi inte får klaga. För då är vi energitjuvar som är såå jobbiga för omgivningen. När någon klagar till mig och ser lite skuldmedveten ut brukar jag säga att det är helt OK att klaga. Har man det jobbigt behöver man inte sätta upp en glättig fasad och låtsas känslor som inte finns där.

Och de jobbiga känslorna går över om de inte stängs inne och förnekas. När man har pyst ett tag så känns det faktiskt bättre om omgivningen tillåter oss att klaga. Sedan finns det plats för tacksamhet igen.

Jag tror att bland det värsta vi kan göra är att säga till människor att de inte ska känna det de faktiskt känner. Om vi bara tillåter somliga känslor så blir vi till slut känslomässiga analfabeter. Alla känslor ska ha sin plats och alla känslor är rättmätiga. Det är först när vi är i kontakt med våra känslor och har ett namn på dem som vi kan bearbeta dem.

Känslor har blivit så fult. Man säger emo med ett nedsättande tonfall. Jag är faktiskt mera reserverad mot människor som stänger av sina känslor och kopplar på det rationella i alla lägen.