Desperation klär inte någon. Desperation motverkar sitt eget syfte och gör att vi missar målet.
När jag ser tillbaka på de senaste 20 åren så ser jag en desperat person. En person som hamnade ute i kylan och som har kämpat för att komma in i värmen. Jag har slagit mig blodig på låsta dörrar.
Insikt är alltid bra och nu börjar äntligen desperationen släppa. Det handlar förstås om att jag inte fryser längre och har accepterat många svåra saker. Jag vill inte längre in i några låsta rum. Jag säger ja till de öppna dörrarna istället.
Det har varit ett krig som jag skulle vinna. Och jag har krigat mig sjuk. Men nu vill jag inte strida längre. Jag drar mig ur kampen och jag känner mig inte som en förlorare. Jag känner mig bara fed up. Det måste finnas roligare saker att lägga sin tid och energi på.
Just nu trivs jag i marginalerna. Jag är sjukskriven efter ännu ett skov och ger mig själv all vila och återhämtning jag behöver. Att dra sig undan världen ett tag känns precis rätt. Desperationen har tidigare gjort att jag inte kunnat vila ut ordentligt.
Min sömn är bättre nu när jag slappnar av. Att vara avslappnad är gudagott!