Jag har varit svårt deprimerad. Då var jag djupt, djupt under ytan. Livet kändes kargt, tomt och torftigt. Tiden var ur led. Minuterna var som timmar. Ingenting, absolut ingenting, kunde göra mig glad. Jag kunde inte se någon framtid, inga möjligheter och det kändes som om den hemska känslan skulle vara för evigt. Allting var bara gråa nyanser, som en evig novembermånad.

Jag tittade mig omkring. Såg att naturen frodades. Det blev vår och det blev sommar. Jag kunde inte fatta att något kunde växa och att blommor blommade. Jag såg nyförälskade och det var obegripligt att föreställa sig vad de kunde känna.

Efter min andra psykos år 2000 släppte den tunga depressionen. Det kändes som om jag lättade 20 kg. Jag var inte längre fastnaglad under jorden. Jag fick åter liv och kände lust. Kunde njuta av film, musik och årstider. Emellanåt var jag fortfarande väldigt låg men inte djupt deprimerad. Jag började en målarkurs, skapade ett hem och sysselsatte mig med friskvård. Allting var inte omöjligt längre.

Depressionen grundade mig. Jag fick rejält med markkontakt. Jag tror inte att vi blir deprimerade utan en anledning och jag tror att depressionen har en mening. En mening för den som drabbas att klura ut. Själv hade jag varit naiv och godtrogen före psykosen. Jag vistades ofta uppe i det blå. Verkligheten hann ikapp mig och jag blev mer realistisk. Depressionen placerade mig på stadiga ben på jorden. Idag när depressionen är över känner jag mig mer grundad. Istället för att vara uppe i det blå eller djupt under ytan har jag nått ett balansläge.

Jag tycker inte att det är så konstigt att människor blir deprimerade. Livet är svårt. Det blir ofta inte alls som vi tänkt oss. Verkligheten kan vara väldigt svår att ta in och acceptera.