Jag nådde min botten härförleden. Jag var åter ledsen och deppig. Men så insåg jag att min botten inte längre når så djupt som tidigare.
Alla människor har upp- och nedgångar. Spektrat vi rör oss inom är lite olika för olika människor. Mitt spektrum har haft en vid räckvidd men jag märker att jag är stabilare nu. Mitt känsloliv fluktuerar inte lika mycket längre.
Det är så jag minns det. Hur det var att vara frisk. Med- och motgångar var en del av livet men jag varken föll djupt ner eller flög högt upp. Det fanns en botten och ett tak.
Man behöver både huvud och hjärta. Känslor är viktiga och det är inte hälsosamt att vara avstängd i sitt känsloliv. Men för mycket känslor är inte heller bra. Vi behöver verkligen förnuftet.
Nu ska jag gå vidare i livet och ge utrymme för hjärtat. Före sjukdomen var det alldeles för mycket huvud.
Hur är det med dig? Har du en hälsosam balans mellan förnuft och känsla eller väger någon del över? Hur kan vi ge utrymme till både hjärta och hjärna?