Jesus sade att vi ska bli som barnen. Jag tänker att vi står närmast det heliga när vi är barn. Vi har ännu inte blivit rationella eller intellektuella och vi är närvarande i stunden. Vi är nyfikna, vetgiriga och älskar alla mysterium. Vi är enkla och ärliga eller genuina. Vi är helt enkelt oss själva.

Jag minns mina första år med glädje. Jag hade hur mycket energi som helst och var grymt nyfiken på min omvärld. Jag älskade att lära mig olika saker och jag var orädd. Jag trivdes senare i skolan.

Vi behöver inte bli psykologiskt gamla, tror jag. Vi kan förnya oss och upptäcka saker hela livet. Jag brukar tänka att när jag blir så gammal att jag har svårt att röra mig så ska jag läsa nyutkommen litteratur och lyssna på den senaste musiken om jag har syn och hörsel kvar. Så länge jag orkar ska jag hänga med i tiden. Det är i alla fall min föresats.

Fördomar är något som man lär sig. Barn är generellt inte lika rädda för det som är annorlunda. Nyfikenheten tar över. Barn som växer och utvecklas har inte stelnat, som vuxna kan göra.

När jag närmar mig mitt autentiska jag minns jag min barndom. Jag känner igen mig.