Just nu är jag bitter. Den beska känslan fyller hela kroppen och jag får ingen lindring. Jag orkar inte be till Gud och jag orkar inte uthärda.
Bitterhet är förstås som alla andra tillstånd. Den ska också ha sin plats. Om jag inte låter bitterheten ta över och bli till ett permanent tillstånd så är väl allt Okej under solen.
Jag brukar tänka att blir jag bitter så är jag en förlorare. Jag vill inte bli en bitter kärring som inte kan glädja sig åt någonting. Tacksamheten som jag alltid kan känna är en motvikt mot bitterheten.
Nej, det blev inte som jag ville. Och det blev inte heller bättre. Just nu orkar jag inte med Facebook-plattityderna som jag brukar vara road av. Jag orkar inte heller höra fler uppmuntrande fraser. Jag nästan frossar i känslan att vara missförstådd och ett offer. Jag tillåter mig att tycka synd om mig själv och känna det jag faktiskt känner. Jag behöver inte vara duktig jämt. Jag finner en viss njutning i att tycka att allt är skit och att det mörka är mera verkligt än det ljusa (vilket inte är sant).
Ja ibland suger livet. Det kan jag väl lika gärna erkänna! 🙁