Jag blir irriterad på min mamma för att hon har så dåligt tålamod. Och så inser jag att jag delar denna brist med henne. Jag har verkligen mycket att önska när det kommer till tålamod.
Och då inser jag också att det är sant att vi retar oss på människor som har samma brister som vi själva har. När jag tänker efter så är tålamod ingen skarp egenskap hos någon i min ursprungsfamilj.
Tidigare fick jag katastrofkänslor av struntsaker. Och jag tror att jag vet orsaken. I min familj har vi aldrig tagit lätt på att någon gör fel. Misstag har likställts med veritabla katastrofer.
Fast idag har jag bearbetat det där mycket och jag börjar bli bra på att se skillnad på katastrofer och felbedömningar.
Det är helt orimligt att förvänta sig att människor ska göra rätt från början. Misstag är en viktig del av inlärning. Och ju mer vi tillåter misstag desto mer främjas kreativitet. Felsteg leder inte sällan till nya upptäckter och framsteg.
Okej! Så min irritation (och bristande tålamod) lär mig mycket om mig själv. Då är det väl samma sak med beundran. Det jag beundrar hos andra är egenskaper som jag själv har. Det är lite mera trösterikt.