Förlusten av attityd har varit förödande. Jag har inte kunnat freda mig. Självanklagelserna gjorde mig alltför ödmjuk och försvarslös.
Och nu har jag surnat till rejält. Jag är ofta irriterad och jag vägrar vika mig mer. Plötsligt tycker jag det är värt allt att ta de där konflikterna jag skytt som pesten. Jag är starkare och mindre rädd.
Allt har sin tid. Det finns en tid att vara mjuk och en tid att vara hård. Jag måste säga att återkomsten av attityd är befriande. Det är ju sådan jag är när jag inte går omkring och är rädd hela tiden.
Jag kan leva med att folk inte gillar mig. Jag kan leva med att folk ser ner på mig. Jag kan leva med att inte vara förstådd. Men jag kan fan inte leva utan attityd. Motsatsen är att vara självutplånande och det är ett smärtsamt sätt att leva.
Att sakna attityd är lite som att sakna personlighet för mig. Jag blir utslätad och eftergiven och det gör mig deprimerad. Det finns människor som gillar min attityd och tuffhet och dessa människor är mina riktiga idoler för de gillar den jag verkligen är. Tack till alla som vill se mig på barrikaderna igen! Jag ska fortsätta att minimera rädsla och maximera attityd både för er skull och för min egen skull.