Jag ser ett mönster framträda nu. Det är nog något som har funnits med mig sedan min begynnelse men det är först nu som jag ser det tydligt.

Jag har varit ovanligt aktiv i sex veckor och denna veckan har det kommit en reaktion. Att umgås så intensivt med nya människor som jag har gjort på sistone har varit både kul och påfrestande.

Jag var irriterad och sur när veckan började. Jag hade fått en överdos av nya intryck. Jag ville mest vara för mig själv och med min katt Kattis. Under väldigt många år har jag haft ett överskott på egen tid och vant mig vid detta. Allt ändrade sig när jag började MYWAY på heltid.

Jag orkade inte med människor i veckan. Men istället för att erkänna detta vänder jag på det. Jag känner mig plötsligt inte omtyckt och utanför. Jag får för mig att alla vänder sig mot mig.

Men så är det inte. Det är jag som irriterar mig på andra och inte orkar med mera umgänge. Det flyter inte precis kärlek i mina ådror när jag är trött och vill vara ensam och tvingas umgås med andra.

Det är väl detta som kallas projicering. Vi lägger våra egna känslor på andra. Vi vänder på steken.

Boten för det jag känner är avskildhet. Jag måste ha privat utrymme just nu. När jag vilat och smält det nya kommer det att finnas ny plats att umgås och glädjas åt andras sällskap.