Jag skriver fram min verklighet. Tankar är flyktiga och behöver organiseras i fast form. Att publicera det skrivna kräver extra omsorg vid formulerandet. Det går inte alls att jämföra med dagboksskrivande.

Jag navigerar genom att skriva. Idéer materialiseras och blir till sanningar för mig. När jag har skrivit ner tankar och formulerat mig kan jag läsa det skrivna. På så sätt minns jag bättre och tankarna försvinner inte ut i tomma intet.

Jag har alltid velat skriva. Ända sedan uppsatsskrivningarna på gymnasiet. Min lärare Gösta Gustafsson uppmuntrade mig. Men man måste ju också ha något att skriva om tänkte jag. Först lever man tills man är runt 50 år. Sedan kan man skriva. Jag har aldrig förstått mig på sådana underbarn som Jonas Gardell som skrev Fru Björks öden och äventyr som ung man. Och han skriver om en medelålders och övergiven kvinna på ett trovärdigt sätt trots att han själv är ung man. Låt mig imponeras!

Bloggandet fyller en viktig funktion. Jag väljer själv vad jag ska skriva och jag gör det av flera skäl. Det viktigaste är att jag vill definiera mig själv. Jag har inte läst mina psykiatrijournaler (ännu) och jag tror att det är en öken att ta sig igenom dem. En gång såg jag ett utdrag och blev chockad. Det var knappt läsbar svenska. Jag minns att jag undrade om man kan ta sig igenom läkarlinjen utan att kunna skriva.