Sakta börjar känslorna förändras positivt. Jag märker att jag känner mer och mer tillit till andra och till livet. Jag förväntar mig att det ska hända trevliga saker. Jag litar mer på folk.
Det handlar förstås om att jag känner igen gamla Lisa och får mer tillit till mig själv. Livet börjar fungera igen på det sättet som det gjorde före sjukdomen. Gör man bra saker så händer också bra saker. Det man ger ut får man tillbaka.
Jag har börjat arbetsträna på MIKA, Medmänniskor i Karlshamn. Fina människor har gjort det möjligt för mig att komma ut och arbeta. Jobbet känns meningsfullt och ger mig mycket på det sociala planet Det känns som om jag är på rätt plats just nu.
Så jag går från katastroftänkande till att tro på att bra saker kommer att hända. Jag slappnar av mer och mer. Jag till och med njuter ibland.