Jag har ett behov av att prata om min verklighet. Under hela min sjukdomstid har jag upplevt att det finns ett stigma kring psykisk sjukdom. Stereotyper. Och ja, även vi psykiskt sjuka har dessa stereotypa bilder i huvudet. Det känns livsviktigt för mig att bryta detta stigma vilket är det huvudsakliga skälet till att jag bloggar. Jag har upplevt att jag har blivit tystad och osynliggjord och att människor som inte känner mig har uttalat sig om mig.
Nu när jag hittar min egen röst vill jag själv berätta om mina erfarenheter av att vara psykiskt sjuk och att återhämta mig. Jag är medveten om att jag har mitt eget unika perspektiv och att jag inte kan tala å andras vägnar. Jag tror ändå det är värdefullt att lyssna. Psykiskt sjuka är ofta tysta. De går varken ut och demonstrerar eller skriver politiska insändare.
Det har krävts mycket mod att successivt ta mer ton och plats. Jag har varit mycket rädd på min väg upp.
Jag hoppas att min röst ska bli ett bidrag i debatten och att jag sår några nya frön. Med gemensamma ansträngningar kan vi förändra till det bättre. Trots att jag emellanåt fylls av tvivel har jag valt att ge mitt bidrag. Ingen kan ta mina upplevelser ifrån mig. Det är såhär jag har känt det.
Kanske kan någon annan som har svårt att hitta sin röst blir hjälpt av mitt bloggande. Det är min förhoppning.