Jag vill verkligen ta fullt ansvar för mitt liv. Jag vill vara vuxen och behandlas som att jag klarar saker. Detta att vara funktionell och bli behandlad som att jag är det är viktigt.
Vi reducerar ofta varandra. Jag tror inte det finns någon som aldrig förminskar andra. Ju mer fördomar vi har desto mer förminskar vi.
Det som har hjälpt mig att se andras storhet är insikten om alla fantastiska uppfinningar och alster som skapas hela tiden. Uppfinnare, tekniska innovatörer, arkitekter, konstnärer, artister, författare, filmmakare, entreprenörer etcetera skapar fantastiska saker och verk. Att tro att man vet bäst blir lite löjligt när man håller i en smartphone och betänker att det är människor som klurat ut tekniken bakom den. Då inser i alla fall jag att jag har väldigt intelligenta och kreativa människor runt omkring.
Att inse sin egen storhet och andras storhet är stort. Jag blir varse att det finns så mycket inom varje människa, att vi alla har frö inom oss som vill gro och spira. Jag tror att mänsklig potential är mäktig och att den finns inom oss alla. Den behöver bara en närande jordmån.
Så jag vill inte bli behandlad som att jag är mindre vetande eller inkompetent. Och jag vill försöka behandla mina medmänniskor med vettiga förväntningar.
Jag vill också gå på lina, det handlar ju om balansgång mellan hur mycket man klarar och hur stora kraven är. Att ta fullt ansvar för sitt liv är svårt eftersom vi är styrda av samhället och dess kultur. I Sverige har vi jantelagen, i Norge janteloven som lägger ribban på hur stort ansvar vi får lov att ta över våra liv. När jag växte upp så längtade jag efter att bli vuxen och göra vad jag vill! men oj vad besviken jag var på mitt första jobb, på den vägen är/var det fortfarande. Du ska vara si eller så för att passa in. Därför tog jag beslutet grundat på ”nu är det nog” att sluta jobba som anställd. Så nu tar jag ansvar för mitt liv för det är ju trots allt jag som lever det och ska trivas med det 🙂