Nyligen hade en av de stora dagstidningarna (SvD 7 januari) ett stort uppslag om att närstående till psykiskt sjuka ligger i riskzonen för att själva bli sjuka. En del blir till och med långtidssjukskrivna och hamnar i ett tufft utanförskap, visar en svensk studie som sprids internationellt.

Depression, ångest, infektioner och hjärtproblem har varit de vanligaste sjukdomstillstånden – ofta med långa sjukskrivningar och i en del fall förtidspensionering som följd. Jag är inte förvånad. Den som har en sjuk familjemedlem måste ställa in sig på att periodvis är det bara och endast den personen som står i fokus. Föräldrar är oftast de som har det tuffast. De släcker sina egna behov. Har de andra barn får de oftast klara sig själva eftersom de inte ”behöver” sina föräldrar på samma sätt som det barnet som är sjukt. Många barn som har ett syskon med särskilda behov har tidigt lärt sig att ”bli duktiga” eftersom föräldrarna inte hade tid för dem. Det handlar om utryckningar och mycket av att ”släcka bränder”. Att ge vård och omsorg. Stå ut med nyckfullhet, kanske hot & våld och kränkande tillmälen. Och ingenstans att göra av frustrerade känslor. Ständigt dåligt samvete. Hur kan en anhörig räcka till? När en person blir sjuk är de anhöriga de första som märker de smygande tecken som visar att något är på väg att hända. I detta läge finns inga möjligheter att nå en sjuk person med rationalitet och förnuft. Mycket olyckligt hinner hända innan familjen får sin kära familjemedlem under vård.

Samtidigt som jag förstår och omfamnar att man i ett rättssamhälle inte bara ska kunna lyfta på luren och ringa sjukvården och säga ”kom och ta hand om…” har jag så svårt att förstå att polisen måste blandas in när inget brottsligt har hänt. Om en person har en dokumenterad sjukdomshistoria borde det kunna undvikas, tycker jag. Det sliter på den som ringde samtalet. Vem sover gott efter att ha sett polisen komma och hämta sitt barn, partner eller syskon?

Som anhörig är den vanligaste känslan med sjukvården att känna sig bortföst och ibland illa bemött. Sekretessen gör att jag inte har rätt att få veta att en permission är beviljad. Samtidigt vet jag att sjukvården har noll koll på vad som händer där ute. Och vart vänder sig den anhörige med sin frustration? Vem ser honom eller henne?

Ja, många känslor och tankar väcks när jag läste artikeln i SvD. Liksom många andra sjukdomar är psykisk sjukdom ofta hela familjens sjukdom. ingen människa är en solitär, vi behöver varandra. Som jag ser det använder sjukvården inte den kraft en familj kan ge en sjuk familjemedlem. Den kan däremot, med sin avsaknad av flexibilitet, suga musten ur vilken kämpe som helst.

                                                                                                                                                      Judit Hadnagy