Mitt inre arbete för att läka min självkänsla är ett andligt arbete. Jag tvivlar på att jag kan lösa mitt problem med psykologi. Jag tror faktiskt att psykologi har allvarliga brister om den inte förenas med andlighet.

För mig handlar det om att hitta mitt absoluta värde som människa. Ett värde som står opåverkat av vad som händer. Kanske handlar det om att hitta min kärna som är oföränderlig och evig. Och så snart vi pratar om evigheten så är vi inne på det andliga området.

Ibland når jag visshet och då är det alltid ett andligt uppvaknande. Jag bara vet med hela min varelse att något är sant även om jag inte kan bevisa det.

Det är andligheten som räddar mig, som får mig att tro på att allt ska bli bra, som är min tröst när livet kärvar. Att tro på att även det negativa har en mening hjälper mig i svåra stunder. Jag försöker i alla fall ihärdigt att skapa mening av det svarta. Jag har full respekt för alla som inte delar min syn på detta.

Självkänsla är ett subtilt ämne. Det är så svårt att greppa vad det handlar om. Kanske för att det är en känsla och det är svårt med känslor. Ändå tror jag att en bra självkänsla är det dyrbaraste man kan äga.