Världen är orättvis. Att rasa över orättvisor ter sig lite korkat kan jag tycka emellanåt, som att slåss mot väderkvarnar. Man riskerar att slå sig blodig utan att åstadkomma mycket.
Men…. Ska vi då acceptera att det är orättvist? Detta ter sig ännu mer korkat tycker jag alltsomoftast. Orättvisor får väldigt destruktiva konsekvenser, en sanning som väldigt många nonchalerar.
Det kan ju vara bekvämt med maktlösa och underordnade människor som biter ihop och accepterar sin lott i livet. Så länge människor håller sig lugna kan man ju till och med inbilla sig att de har valt sin lott och att de har det bra. Mata dem sedan med mindfulness och positivt tänkande så de håller sig på mattan.
Etablissemanget behöver inte lyssna på den maktlöse. Det är det som gör den maktlöse maktlös. I bästa fall finns det någon annan som för den maktlöses talan. Att vara maktlös är nästan som att vara osynlig.
Hur ska den maktlöse göra sin röst hörd när ingen vill lyssna? Ja, hen kan förstås rösta var fjärde år om hen orkar. Hen kanske begår ett brott i frustration. Då får hen i alla fall uppmärksamhet. Kanske är negativ uppmärksamhet bättre än ingen uppmärksamhet alls. Jag kan tala om att det är inget roligt att vara osynlig.
Jag läser krönikor om att man minsann inte ska sätta bilar i brand. Man får allt vara lite mer konstruktiv. Men tala om för mig vad marginaliserade människor ska hitta på för att bli synliga. Jag tycker inte att det är OK att tända på bilar men jag tycker att det är precis lika illa att vi låter människor marginaliseras. Det duger inte att säga att så får man inte göra. Man måste samtidigt säga vad man ska göra istället.
Det har alltid varit så. Indignationen när förtryckta människor slår tillbaka vet inga gränser.
Jag blir sårad när du inte tycker att mina behov, drömmar och önskningar är lika viktiga som dina. Jag blir sårad när du tycker att du är värd livets goda men inte jag. Ska det vara så svårt att förstå att vi fungerar i stort som du gör. Vi har alla mänskliga behov och drömmar.