spegelbild

 

Efter att jag insjuknat i djupa psykoser och upplevt allehanda konstigheter och vanföreställningar visste jag inte längre vem jag var. Jag hade trott att jag var enklare beskaffad och hade därför ägnat mig åt förenklingar. Jag hade psykologiserat, intellektualiserat och rationaliserat.

Efter psykoserna tittade jag mig ofta i spegeln, undrande. Jag kunde inte bli klok på vad jag hade varit med om och vem jag egentligen var. Mitt ansikte var fortfarande familjärt men inte det som dolde sig under ytan. Och det var inte lite. Också världen var numera en magisk plats istället för en materiell. Jag undrade om jag någonsin skulle bli förvånad igen. För nu hade jag verkligen gapat av förvåning. Som min familj skämtsamt har sagt: Nu vet vi vad som fick tyst på Lisa!

Det döljer sig ett universum inom mig och med största sannolikhet inom dig också. Jag kan ju bara tala för mig själv. Jag är inte alls en logisk person utan full av motsägelser. Saker är inte alltid vad de ser ut att vara och det finns egendomliga samband. Nu tror jag på nästan vad som helst.

Efter psykoserna gick jag länge omkring i världen utan att veta vad som gäller. Det tog många år att integrera den verklighet jag kände med mina nya upplevelser i psykoserna. Jag har varit väldigt förvirrad, lindrigt uttryckt. Det tog lång tid att landa och lita till min förmåga att tyda det som händer.