Jag har läst boken SAKNAD På spaning efter landet inom oss av Katarina Barrling och Cecilia Garme. Det är en mycket bra bok!

Den handlar om hur Sverige har förändrats kulturellt. Från att ha varit ett väldigt homogent land är vi nu många med kulturella olikheter som ska leva tillsammans och samsas. Det var lättare sagt än gjort. Många svenskar känner en saknad efter det gamla Sverige som var mer förutsägbart. Dessa känslor av saknad och nostalgi har låg status bland känslor i det moderna och förändringsbenägna Sverige.

Jag har inget emot kulturella olikheter men jag känner också saknad. Jag minns min oerhörda stolthet att vara svensk på 80-talet då Palme levde. Vi levde i ett land med ekonomisk jämlikhet och Sverige hade högt anseende utomlands . Sverige betraktades som ett jämlikt, tolerant, antirasistiskt och vidsynt land. Det är som författarna till boken SAKNAD påpekar lättare att vara tolerant när vi inte behöver konfronteras med olikheter. Teori och praktik är två helt skilda saker.

Jag vet inte varför saknad ska vara en negativ känsla. Allt blir inte bättre och bättre. Vissa förändringar är bra men andra är mindre bra. Man behöver inte vara en bakåtsträvare för att man erkänner att det här blev inte så bra. Att vara positiv är enligt mig överreklamerat. En objektiv och kritisk inställning passar bättre i verkligheten.

SAKNAD väckte många tankar inom mig! Det blev en dubbel resa för mig. Jag läste Barrlings och Garmes berättelse men samtidigt var jag ute på en mera personlig resa där jag fick ta itu med min egen saknad.

Och så förstår jag främlingsfientligheten lite bättre.