En psykoterapeut sa en gång till mig att när det händer något så talar man inte om det. Det ligger något i det.

Man pratar, man ältar, man försöker få andra att förstå, man övertalar och man tjatar. Man är ännu inte redo att ta det där steget som man önskar. Kanske är man rädd eller feg. Man vill så gärna att någon annan ska ta beslutet åt en.

Sedan en dag så har man fått nog. Man har nått en gräns när det enda möjliga är en förändring och man handlar. Det finns inget annat alternativ. ”Det får bära eller brista för om jag inte agerar nu så går jag ändå under”. Man pratar inte längre om det för nu gör man det istället.

Jag tror att det är tystnaden man ska frukta. Så länge folk pratar så sker ingen stor förändring. Missförstå mig inte. Vi behöver prata så länge det krävs tills vi är redo att ta itu med våra liv. En bra kommunikation med andra är superviktigt. Jag är väldigt förtjust i att snacka.

Vi är rika om vi har någon som orkar lyssna på vårt ältande. Min mamma har varit ett stort stöd för mig genom alla år!