Jag ville vara god. Ville vara en god människa. En medmänniska.

Jag kämpade hårt med att vara god. Fick lätt skuldkänslor och samvetsbetänkligheter. Det räckte inte hela vägen. Jag klarade inte att vara så bra som jag ville vara. Jag fick erkänna en massa negativa känslor.

Där fanns hat, bitterhet och leda. Jag orkade inte vara enbart god. Jag fick känna på känslomässig utmattning och utbrändhet.

Vem orkar vara god hela tiden? Vem orkar alltid vara tillgänglig?

Jag tror att när man har känslorna påkopplade, ja då orkar man inte hur mycket som helst. För mig är känslor det jobbigaste av allt. Jag har haft känslomässiga problem så länge jag kan minnas.

När man accepterar att man inte orkar vara god hela tiden så blir det lite lättare. Jag vet i alla fall idag att jag inte orkar vara så präktig. Inte bara att det tar död på mig. Det är också så outhärdligt tråkigt.

Trevlig midsommar alla!