När jag blev mentalt sjuk så krympte min värld och blev liten och trång. Jag saknade kontroll. Länge handlade mitt liv om att bara överleva. Jag var i en tunnel och mina perspektiv var snäva.

Jag var fast i en bur. Även om dörren var öppen kunde jag inte ta mig ut. Jag blev rädd för många saker som jag tidigare inte varit rädd för och upplevde massor av begränsningar.

Min vardag var trist, otrygg och ensam. Min livsstil förändrades drastiskt. Jag levde på små medel och var tvungen att skapa nya rutiner. Eftersom jag alltid varit självständig försökte jag klara av så mycket som möjligt på egen hand men jag fick också lära mig att ta emot hjälp av andra, något som var svårt.

Jag ägnade mig åt friskvård. Det var en mardröm. Jag tänkte uteslutande på min hälsa 24/7 och kunde inte längre samtala om något annat. Jag har kommit att avsky långa promenader utan mål för det har jag fått en överdos av. Jag kan bara sammanfatta denna hälsostress med att det var oändligt tråkigt.

Men detta snäva liv lärde mig också mycket. Jag har bättre rutiner idag än före sjukdomen. Jag är noga med att vila mellan aktiviteter. Jag äter bättre. Ser till att jag får tillräckligt med sömn. Tar inte på mig för mycket och kan säga nej. Har ordning omkring mig. Är överlag mera måttlig med det mesta.

Det tog tid! Lång tid. Längre tid än jag hade trott. Och jag känner fortfarande sorg över min resa. Idag har jag en del begränsningar kvar. Jag är rädd att åka bil (jag kör inte själv längre) och att resa överhuvudtaget.  Jag tror alltid att jag kommer att sätta min hälsa främst även om min hälsostress har minskat betydligt.

Jag försöker vidga min värld nu, lite i taget, så att jag kan leva ett trivsammare liv!