Jag växte inte upp i en kristen miljö men hemma trodde vi på Guds existens. Vi gick inte i kyrkan.

Men jag gick i söndagsskolan som litet barn. Jag minns att jag älskade Gud som barn. Och jag har alltid trott att Gud finns. När jag studerade i Lund så köpte jag mig en bibel för att läsa en dag.

När jag blev sjuk så hade jag en barndomstro att falla tillbaka på. Jag flydde till Gud när jag insjuknade. Utan min barndomstro vet jag inte vad som hade hänt. Jag ropade till Gud i min vanmakt och jag fick bönesvar. Utan Gud hade jag aldrig orkat ta mig igenom det som kom.

När svårigheterna kommer (och det gör det för alla) behöver vi ett skyddsnät. När vi inte kan se någon mening med det som sker behöver vi tro på en högre mening även om vi inte förstår denna.

Jag har vandrat i tro på att det goda segrar. Jag har tvivlat, varit fruktansvärt modlös och arg på Gud.

Bibeln har lärt mig att ta en dag i sänder. Att fokusera på att ta mig igenom idag. Det har blivit många dagar sammantaget. Jag har lärt mig att känslor kommer och går. Känslor förändras. Ingen känsla varar för evigt även om det kan kännas så.

Samhället behöver kyrkan (och söndagsskolan). Vi behöver bli rustade.