Om någon hade frågat mig när jag var ung om jag ville gå utanför ramarna i livet hade jag svarat JA!
Jag ville ha rika erfarenheter och utanförskap intresserade mig. Jag var till och med väldigt nyfiken på vad psykisk sjukdom var för något. Jag ville veta hur det kändes att vara psykiskt sjuk.
Nu vet jag.
Jag hamnade i ett långt tillstånd av fruktansvärda känslor och upplevelser. Det var inget jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag hade ingen aning om hur psykisk smärta kändes och hur stort mitt lidande skulle bli. Jag visste inte att jag kunde bli så beskuren och hur min vardag skulle förändras till det sämre.
Jag bär mina kunskaper med mig. Så ofattbart dyrköpta kunskaper. Kunskaper som känns i hela kroppen. Jag vet idag vilket helvete många människor går igenom. Istället för att bara sörja denna kunskap vill jag använda den i mitt fortsatta liv. Kanske kan jag lindra någon annans smärta genom att bekräfta att det är ett fruktansvärt och olidligt tillstånd.
Jag börjar må bättre. Att ta mig upp ifrån botten var det svåraste jag någonsin gjort. Denna ansträngning tog mig 24 år. Jag har bestämt mig för att sluta sörja de förlorade åren och försöka blicka framåt. Jag har förändrats mycket och inte alls bara till det sämre. Min kunskap vill jag inte vara utan.