Gud vilken belastning psykoserna varit! Jag ser äntligen ett slut men det har tagit lång tid.
Under en evighet har psykoserna överskuggat allt annat! Jag har haft så mycket att bevisa. Jag har visat att jag är tillräknelig och någon att lita på. Jag har visat att jag inte är galen.
Det har varit en så stor belastning i mitt liv. Att aldrig kunna slappna av. Att alltid tänka på vad jag gör. Att aldrig kunna vara ”lite galen”.
Det stora allvaret har nästan knäckt mig och nu en evighet senare känner jag för att göra revolt mot hela skiten.
Det är för mycket för en människa att bära på. Livet får inte vara så allvarligt jämt. Jag orkar i alla fall inte vara så städad jämt.
Det är kanske något som faller från mina axlar till slut. Ett tungt ok som jag gått och släpat på i 20 år. Jag orkar inte bevisa mer nu. Jag orkar inte vara fröken duktig.
Om någon djävlas med mig får jag snart ett utbrott. Det var ganska länge sedan jag släppte loss verbalt. Ibland känner jag mig som en vulkan som när som helst kan få ett utbrott. Inom mig pyr en helig vrede över mitt öde.