Och så kom äntligen lite tårar. Det är så skönt och befriande att kunna gråta.
För många år sedan frös jag till is och blev hård inombords. Jag visste instinktivt att jag inte inte skulle gråta mer. Mitt hjärta frös till is och hårdnade. Jag kunde bli rörd av någon film eller bok och bli tårögd men inte annars.
Jag tror det finns ett samband mellan att kunna skratta och gråta. Jag är ingen lättroad person. Det är en bedrift att få mig att skratta. Och ändå älskar jag att kikna av skratt. Den som lyckas få mig att skratta har en särskild plats i mitt hjärta.
Jag tror på att gråten är läkande. Kanske gråter jag av lättnad mer än av sorg. För jag har sörjt utan tårar. Sorgen kan se helt olika ut hos oss. Jag har varit gravallvarlig.
Jag ser fram emot att få skratta i framtiden!
Lämna en kommentar